7

Som ni alla förstått, såvida ni läst vad jag tidigare skrivit, tillhör min hjärna en speciell gren av människohjärnor, en sådan som inte riktigt försår vad normalt är, eller vad som är så bra med det. Av detta skäl har jag bestämt mig för att förklara för likasinnade (ptja, ni bör finnas, även fast ni troligen inte hittar hit) hur en människa tänker och hur man kan göra för att låtsas vara en sådan.

Först vill jag bara varna alla läsare som vill dra nytta av detta. Jag har av egen erfarenhet upptäckt att det inte alltid är hälsosamt att låtsas vara någon man inte är, även om det är praktiskt i vissa sammanhag (mitt psyke är för tillfället en kreativ samling nerver som har ramlat ihop innan skeppsbygget han starta). Det krävs ytterligare en varning, denna text är inte vetenskapligt erkänd, så ta den med ett par tunnor salt sill.

En människa är en förvirrad och oberäknelig varelse; en varelse som är rädd för allting den uppfattar som konstigt — vad vi önskar göra är att sätta upp en modell, så allmängiltig som möjligt, som förklarar hur dessa kreatur faktiskt tänker och organiserar sig.

Vi (ptja, min vänstra hjärnhalva, den högra, och Kalle-Pelle) föreställer oss således människans psyke som en cirkel, denna cirkel kallar vi normalfält — människan uppfattar allt i normalfältet som normalt, namngivningen är alltså logisk. Människans psyke sträcker sig inte mycket utanför detta fält — men för att beräkna en människa måste vi veta vad som finns utanför.

Utanför normalfältet ligger ett intressantfält, allt som ligger i det här fältet finner människan intressant — om du vill spela intressant så får du anpassa dig efter en människas intressantfält (detta oavsett i vilket avseende du vill vara intressant). Ytterliggare ett steg utanför ligger ett tunt humorfält, att det är tunt gör att detta varierar mer mellan människor i samma kultur och att det är svårare att träffa om man vill spela — det kan dock vara värt ett försök, det får människor att känna sig trygga och våga visa mer av sitt egna normalfält (vilket man behöver för att göra beräkningar på).

Allra längst ut ligger det i särklass största fältet — vi ligger nu utanför vad människan klarar att föreställa sig, utanför vad människan klarar att förstå — vi ligger i konstigtfältet. När du kommunicerar med en människa, var medveten om att även de mest kärleksfulla människor (ja, det är faktiskt de som sannolikt är värst), reagerar mycket negativt och kan bli rent hatiska om du spelar i det här fältet — det här är dock det mest intressanta fältet (ptja, det tyder kanske mest på att mina fält är en aning större en majoritetens, men ändå) men jag undviker ändå att spela här. Inte här på Internet då förstås, här spelar jag inte alls och mina förstorade fält får spela ut sin roll — jag menar, det är ju ändå ingen som läser (mer än Kalle-Pelle).

Detta förklarar kanske hur människor fungerar som enskilda individer, och, som ni kanske redan förstått på de fina namnen jag givit dessa fält, även att det finns en instinkt hos människor att vilja förstora dessa fält. Det finns dock en instinkt som är än starkare — jag kallar den normalfältssynkroniseringsinstinkten, en instinkt som får människor att prata om saker i sitt normalfält och anpassa sitt fält till andras (detta fenomen kallas för småprat). Det är den senare instinkten som skapar kulturer, där en kultur är många människor med relativt välsynkroniserade normalfält.

Min egen normalfältssynkroniseringsinstinkt är kraftigt nedsatt, det är därför jag inte är normal, mitt normalfält är helt enkelt inte ordentligt synkroniserat.

Jag kanske ska nämna att jag kom på idén att skriva den har posten efter att ha läst om nätmobbning hos Trollhare — det här är min teknik.