7

Jag har varit inne på projO’s blog och läst en viss lista, och bestämde mig snabbt för att själv svara på frågorna. Detta för att jag har mycket svårt att ta mig an något om jag inte har en tydlig struktur att arbeta från; en frågelista ter sig som en lämplig sådan.
Att jag ens läser hennes blogg är för att hon har vissa problem med transsexualism, visst jag tycker om underdrifter, men jag jämför med mig själv och söker skillnaderna för att jag inte ska kunna identifiera mitt eget handikapp (obehandlad transsexualism är i mitt fall något handikappande); jag vill alltså absolut inte vara fördomsfull i detta ämne, eller i andra ämnen heller.
Kapande av frågelistor ter sig som vedertaget agerande i blogosfären så jag antar att ingen kan klandra mig, trots det uppenbara efterapandet.

1. Stänger du av mobilen när du sover?
Jag stänger inte av den när jag går och lägger mig och startar den inte när jag stiger upp. Detta skulle bara innebära fler saker att hålla reda på; det är jobbigt nog att komma ihåg att gå och lägga sig och att stiga upp. Däremot är det sällan jag vet om den är påslagen eller inte.

2. Vem såg dig senast naken?
Min yngre bror, han var på besök idag och lyckades komma precis medan jag duschade så jag var inte påklädd när jag öppnade dörren.

3. Hur såg du ut på högstadiet?
Under min högstadietid var jag stilnihilistisk. Jag hade dock perioder med mycket strikta uppfattningar om vilka kläder jag kunde använda — särskilt gällande tröjor. En period använde jag enbart randiga, en annan enbart snorgröna; märken eller tryck skulle jag aldrig acceptera.
Håret var i en frisyr man kan förvänta sig att en man i trettioårsåldern har, enda gångerna jag klippte mig var när pappa tog med mig till frisören och min order var alltid “samma som pappa”.
Resterande faktorer kanske går att föreställa sig baserat på detta?

5. Hur var du på dagis?
Mamma var dagmamma. Men jag kan förståss berätta i stora drag hur jag var i den åldern.
Jag tyckte i regel att alla jämnåriga mest var stökiga och bråkiga — särskilt killarna vilka var de jag förväntades leka med (vilket jag totalvägrade), visst om tjejerna accepterat att jag lekt med dem hade det kanske fungerat men det föll sig så att jag stängde av mig socialt och artbestämde mossor enligt eget system i stället.

6. Hur är du att ha som arbetskamrat?
Nu har jag visserliggen inte mycket till arbetslivserfarnhet att skryta om, men jag ska göra mitt bästa:
Då jag inte bara har en betydligt högre intelligens än genomsnittet utan ogillar dessutom alla system som inte är i ständig förändring så kommer jag hela tiden med förslag på utveckling av verksammheten. Däremot är jag inte särskilt social; jag utnyttjar exempelvis inte raster (raster är bland det värsta jag vet).

7. Har du celluliter?
Jag vet faktiskt inte vad det är. Men jag tror att det är något som man behöver underhudsfett för att få. Det har inte jag.
Detta beror på att jag har en NEAT på 120%, d v s jag använder instinktivt 120% av den energi jag stoppar i mig. Så om jag ätit en ordentlig måltid så får jag lite svårt att hålla mig still och kommer troligen bestämma mig för att ta en promenad. Promenaden består i sin tur av en tvåmilaslinga med varvad intensiv promenad och intervallträning… i centrala Stockholm. Efter en och en halv mil blir jag så trött att husen börjar dansa, så ibland måste jag ta tunnelbanan hem för att orka med. Detta händer alltså flera gånger i veckan.

8. Biter du på naglarna?
Jag hör läst att sådant beteende existerar, har aldrig förstått.

9. Har du något handikapp?
Räknas obehandlad transsexualism? Om den leder till social avstängdhet? Självmordstankar? Självdestruktivitet?
Utöver det försöker jag sluta förneka för mig själv att mina problem är “helt normala”, jag menar, det verkar uppanbart att de flesta kan komma ihåg att göra vardagssysslor, kan koncentrera sig på vad de arbetar med etc.

10. Är du rädd för att få hängbröst?
Tvärtom, jag är rädd för att tvingas vara helplatt resten av livet; eller med andra ord, jag tycker att risken är för liten!

11. Tror du att gud är en man eller kvinna?
Jag är något skapelsenihilistisk, men jag kan beskriva min favoritskapelseberättelse (som jag kommit på själv) så kanske jag kan förmedla min något komplexa syn på saken.
Om vi ser anden, med intelligensen etc., som likstående med materien — en dualistisk verklighetssyn; vilken var då först?
Vi antar då att i början vad ordet, eller anden. Anden skapade sedan materien. Anden manifesterar sig sedan i materien som livet. Eller med andra ord, Gud är alla och alla är Gud, och alla är del av den kraft som skapat universum.
Detta är min favorit därför att enligt den kan jag se mig som Gud samtidigt som jag inte behöver inkräkta på andras sys av sig själva som likvärdiga.

12. Svär du?
Jag talar normalt inte alls, om så sker är min svordommar så sporadiska att det blir inte relevant att påstå att jag svär.

13. Är du trevlig mot Jehovas Vittnen?
Jag har aldrig fått besök av dessa, men om de skulle komma och störa min trevliga dagsömn med dörrklockan skulle jag troligen låta som om jag fått in en krabba under täcket. Detta innan jag går och öpnnar dörren såvandes och halvnaken, men troligen i ett tillstånd då jag är för frånkopplad från verkligheten för att vara otrevlig. Mitt svar blir alltså “Ja”.

14. Hur homo är du på en skala 1-10?
Om det menas passande i den stereotypa bilden av homosexuella, så måste jag säga att jag är utanför skalan. Då inte uppåt eller nedåt utan snett framåt vänster och lite åt sidan i en sjunde dimension.
Om det menas huruvida jag attraheras sexuellt av människor av motsatt kön, måste jag säga att mitt kön låter sig inte definieras enkelt, inte heller min sexualitet.
Däremot tillhör jag arten homo sapiens.

15. Tror du på utomjordingar?
Jag tar det vetenskapliga standardsvaret: jag vet inte.

16. Om du var tvungen att välja en maträtt att äta restet av ditt liv, vad väljer du?
Lax med wokgrönsaker.

17. Vilken mat är den största missen att bjuda dig på?
Semlor. Särskilt om de serveras med bananer.
Jag har svårt att befinna mig i samma rum som bananer, de luktar otrevligt. Mandelmassa är bland det absolut värsta i matväg jag smakmässigt kan föreställa mig; bortsett från banan.
Utöver detta ogillar jag allting som är sött, det är så uttjatat i smakväg, sen blir jag dålig i magen av kolhydrater.
För att inte tala om min glutenintolerans, om jag faktiskt skulle äta semlan skulla jag bli sängliggande med akuta magsmärtor i ett par veckor och på köpet gå ner 10% i vikt.
Något överdrivet kanske, men vågar inte chansa.

18. Har du blivit arresterad?
Nej.

19. Ljuger du?
Jag har extremt svårt för att ljuga, kan må dåligt i ett halvår efteråt av en lögn även om det var med goda avsikter.
Utöver det trodde jag att det var fysiskt omöjligt att ljuga tills jag gick i trean tills jag till sist hamnade i en situation som var omöjlig om inte lögn hade förekommit.

20. Har kysst en polis?
Kyssar är utanför min verklighetsuppfattning — jag skulle hellere dö än att kyssas med den kropp jag har nu (nej, jag menar inte metaforiskt; om jag skulle hamna i en situation där jag fick välja mellan att bli brutalt slaktad eller att kyssa skulle jag välja det förra).

21. Är du rädd för securitasvakter?
De finns inte i min verklighetsuppfattning.

22. Har du någonting att dölja?
Ja, ett par ryska militärhemligheter och Googles sidrankningsalgoritm. Sedan döljer jag normalt att jag är transsexuell, alternativt vem jag är.

23. Vad har du på din nyckelknippa?
En plastbricka, två mässingsbrickor och en massa nyckelringar. Däremot inga nycklar.

24. Är du / har du varit gift?
Gissa. Snälla.

25. Skulle du kunna gå upp kl 3 på natten för att hämta pojkvännen på krogen?
Jag behöver troligen inte gå upp om klockan bara är tre. Däremot har jag en stark fobi mot fulla människor, så något hämtande lär inte bli av.

26. Kan du laga cyklar?
Jag har aldrig försökt, skulle aldrig falla mig in att försöka.

27. Kan du fixa med bilar?
Se fråga 26.

28. Brukar du köra om?
Gällande bilar igen? Jag har inget körkort, men har övningskört. Blir skitskraj om hastigheten passerar 10km/h.
Däremot springer jag om när jag kör intervallträning på västerlånggatan under turistsäsong.

29. Kan du baka bröd?
Jag kan laga en oändlig massa sorters bröd, de flesta med tjock svart skorpa och av sorter som inte finns i de vildaste fantasier (främst osaltat sådant). Däremot kan jag inte äta dessa skapelser. Bakande brukar dessutom få brandvarnaren att reagera.

30. Vet du hur man frostar av en frys?
Tror det, skulle aldrig försöka.

31. Vilken serie skulle du helst leva i?
Jag tittar bara på japanska animeserier, så helst “Girl meets Girl” och på andra plats “Minami-ke”.

Nu orkar jag inte läsa igenom att allt bidde bra, men ändå. Jag skickar en trackback också, det verkar vara social accepterat.

Jag har nu lyckats bli så bra att mitt dygn ställer sig självt.

Dessutom har jag börjat använda last.fm igen så nu har det dygt upp en massa touhoumusik där; jag mår bättre än jag brukar så jag ska ta mig vidare och se hur det går.

Jag känner att jag börjar fungera!

Nu ska jag bara börja bli social på riktigt!

Jag hoppas på att kunna skriva en mer normal blogg och kunna uppdatera varje dag. För mig handlar det trots allt om att kunna; jag börjar så sakteliga må bättre och måste ha någonting att göra. Därför vill jag skriva ett inlägg om dagen bara för att ha något att göra.

Egentligen skulle jag vilja skriva om politik och inte om mitt liv, men för det måste jag dock bråka med mig själv lite — jag har av olika skäl byggt upp en självbild om mig som en osocial ensamvarg av extrema mått, problemet är att bilden inte stämmer.

Jag var på möte med sjuksköterska igår morse (det har passerat midnatt) och jag blev irriterad på att hon bara upprepade sig. Mina mentala krafter börjar återhämta sig — jag måste dock få ordning på min sömn för att börja fungera; nu hoppas jag bara att bli vidareslussad till en trevlig varelse inom systemet.

För att drutta ner på problemet med min transsexualism (jo, det är ett problem — tyvärr) så önskar jag nämna att jag bestämt mig för att jag kan vara social utan könskorrigering (något som bryter mot min världsbild jag satte upp som sexåring och som jagat mig sedan dess). Jag kan rent av tänka mig leva i en manlig kropp, även om jag tvingas dra åt det androgyna hållet — det viktiga för mig blir bara att erkänna att jag kan vara social så att jag inte sitter fast i en mantal fastlåsningseffekt — problemet är att jag har en annan regel som säger att jag inte får avslöja min transsexualism (uppsatt någongån i tolv-trettonårsåldern) vilket gör mig än mer låst. Det är alltså dessa problem jag vill lösa.

Problemen ter sig än värre om lägger till det faktum att jag har en absurd inlärningsförmåga, jag saknar förmågan att inte förstå — eller kanske snarare att komma ihåg något jag förstått. Detta innebär att när jag drar i väg på föreläsningar etc. och de bärattar något jag redan förstått blir jag bara irriterad och passiviserad (när jag läser skiter jag i sådana stycken). Detta fenomen har gjort att jag trots mitt något osciala beteende och därav följande ovilja och oförmåga att göra någonting alls har klarat mig med goda resultat genom skolsystemet — en god social (och manipulativ) förmåga har gjort att jag kunnat klara mig på att göra i princip ingenting.

Jag kastade mig in i Trollhares fantastiska bloggterapiprogram; jag menar, jag är människoskygg med tillräckligt svåra psykiska problem för att veta med ganska stor säkerhet att jag har ungefär ett halvår kvar att leva om jag inte lyckas få hjälp (jag bor på elfte våningen med öppningsbara fönster, Den Slutgiltiga Nödlösningen måste vara konstant tillgänglig så att jag slipper tänka trista och farliga tankar). Mitt i allt detta får jag då reda på att bloggande på sin höjd ska ses som en kompletterande terapi. Av denna anledning ska jag satsa på att visa upp mitt inre så mycket som möjligt så att jag, utöver den efterkommande ångestattacken, kanske även kan få tillräckligt med självförtroende för att gå vidare och söka extern hjälp.

Jag försöker varken glorifiera mitt liv eller ropa om att alla ska tycka synd om mig, välnligen, se det inte så — jag älskar mig själv över allting annat och är ganska ordentligt egocentrisk — så det är helt fel sätt att se det på. Jag är socialnihilist, och det av pragmatiska skäl, en överlevnadsprincip och ett sätt att göra livet intressantare.

Sedan i början av mellanstadiet har jag levt i ett zombieartat tillstånd, troligen närbesläktat med depression, jag har varit totalt viljelös och något antisocial. Detta började gå över för knappt ett år sedan när jag kom på den för mig märkliga idén att acceptera min irrationella vilja och bejaka min personlighet (den är irrationell, egocentrisk och nyckfull), bestämma att jag är perfekt som jag är och börja älska mig själv ovillkorligen.

Långsamt kom min vilja tillbaka och konstiga önskemål som jag haft som betydligt yngre och bara ibland trängt sig igenom viljelösheten som präglat mitt liv började tränga upp till ytan. Jag konstaterade i höstas att jag sannolikt är transsexuell, jag har ju vägrat acceptera irrationella tankar innan så det är inget konstigt att det dröjde innan jag både såg det och accepterade det. Detta konstaterande ledde mig in på en bana där jag hastigt började må bättre och bättre, mer och mer av min personlighet blir tydlig för mig och jag utforskar den med en ständigt stigande fascination.

Självfallet har jag sökt extern hjälp tidigare, problemet är inte det, problemet är att jag i alla sociala sammanhang sedan högstadiet gått in i ett begränsande skådespel och avsiktligt pressat undan min egentliga personlighet — i detta läge blir det mycket svårt att visa upp de delar jag behöver hjälp med. Jag har inte självförtroende nog att vara mig själv.

De stora problemen jag har är två, de är ganska enkla men orsakar mycket besvär (de mindre problemen är avsevärt mer komplexa):

Det första problemet är min totala oförmåga att ta ansvar, då menar jag även för mig själv; jag får ångestattacker av att göra saker jag “måste” göra för att saker ska fortsätta flyta på. Här ingår allt från att städa och betala räkningar till att skriva tentamina och gå på obligatoriska undervisningstillfällen (jag pluggar på högskola, 125% — jag blir så lätt understimulerad — jag kommer förstås inte få betyg på mer än hälften av kurserna för jag får ångest av det, till följd av at jag får pengar av CSN som inte låter mig få mer pengar om jag misslyckas). Det skulle sannolikt fungera ganska bra om det inte var för att jag inte får mer pengar om jag misslyckas.

Det andra problemet är min totala oförmåga att planera, detta är baksidan av nyckfullheten. Jag älskar förståss min nyckfullhet: att plötsligt kasta mig in i saker bara för att jag för tillfället tycker de verkar intressanta, oftast för misslyckas totalt, men erfarenheten kan för det vara ovärderlig. Jag kan plötsligt få för mig att jag ska gå en två timmars promenad (det är jobbigt när jag får för mig det klockan tre på morgonen). Problemet blir i stället att detta i kombination med oförmågan att ta ansvar gör att det blir totalt omöjligt att få någonting som behöver bli gjort gjort.

Jag vill inte på något sätt göra något åt problemen genom att förneka min personlighet, det har jag gjort förr och vet att det inte leder någonstans — den är också omöjlig att förändra och om någon kom med ett sätt att göra det på skulle jag vägra, jag älskar trots allt min personlighet precis så som den är. Vad jag i stället vill är att leva under omständigheter där min personlighet inte är ett problem.

Vad jag vill ha är alltså friheten att inte ha det yttersta ansvaret för saker och ting, min önskan är att kunna få hjälp med dessa ansvar, min önskan är att kunna vara mig själv, leva där jag kan vara mig själv, att ha pengar och trygghet att jag klarar mig. Jag är inte heller särskilt intresserad av att vara självständig, tvärtom — jag har inget emot att leva av ett socialt sammanhang där jag har nära relationer som är nödvändiga för att jag ska klara mig — jag är mycket socialt anpassningsbar så det är egentligen inte det stora problemet, jag behöver bara en väg dit.

Anledningen varför jag inte kommer att klara mig mer än ett halvår till är för att det är då jag inte längre kan få pengar av CSN (såvida jag inte får alla betygen då), att börja förvärvsarbeta för att tjäna egna pengar är för mig ekvalent med det slutgiltiga helvetet — jag skulle stressa ihjäl mig på några timmar. Att inte kunna behålla min lägenhet skulle sanolikt leda till självmord (jag vågar inte flytta hem, jag är rädd för pappa — han får ur mitt perspektiv godtyckliga vredesutbrott så jag känner mig obekväm med att vara i samma hus eller ens samma kommun — trots att han inte är våldsam).

När jag funderar över dessa sammanhang känns det som att min mentala utveckling stagnerade i yngre tonåren — så jag är väl en flicka i yngre tonåren inlåst i en kropp och en värld anpassad för en kille i tjuogårsåldern. Speciella omstädnigheter, jag vet var jag ska söka hjälp men jag har inte förmågan att faktiskt göra det — jag behöver det trygghet och stöd som kan tänkas att en flicka i yngre tonåren behöver; men saknar den självständighet som förväntas av en kille i tjugoårsåldern.

Nej, jag menar inte för mina psykiska problem — det dök upp ett annat problem direkt efter den förra posten.

Jag får bröstsmärtor av att svälja, det började precis efteråt — jag har fått bröstsmärtor emmelanåt av att sitta framåtböjd en vända och sedan räta ut mig; det har pågått i ungefär två år, men inte tidigare av att svälja, det blir lite läskigt att äta och dricka nu, och jag avskyr att söka vård och hoppas på att detta ska hinna gå över själv snarast — är det rätt beslut?

Nu känner jag att jag behöver en mer aktiv läsare än Kalle-Pelle som faktiskt kan hjälpa till, men antisocial som jag är så vågar jag inte fråga riktiga människor. Jag hoppas att bara är en okontrollerad ångestattack som kommer att gå över.

Som ni alla förstått, såvida ni läst vad jag tidigare skrivit, tillhör min hjärna en speciell gren av människohjärnor, en sådan som inte riktigt försår vad normalt är, eller vad som är så bra med det. Av detta skäl har jag bestämt mig för att förklara för likasinnade (ptja, ni bör finnas, även fast ni troligen inte hittar hit) hur en människa tänker och hur man kan göra för att låtsas vara en sådan.

Först vill jag bara varna alla läsare som vill dra nytta av detta. Jag har av egen erfarenhet upptäckt att det inte alltid är hälsosamt att låtsas vara någon man inte är, även om det är praktiskt i vissa sammanhag (mitt psyke är för tillfället en kreativ samling nerver som har ramlat ihop innan skeppsbygget han starta). Det krävs ytterligare en varning, denna text är inte vetenskapligt erkänd, så ta den med ett par tunnor salt sill.

En människa är en förvirrad och oberäknelig varelse; en varelse som är rädd för allting den uppfattar som konstigt — vad vi önskar göra är att sätta upp en modell, så allmängiltig som möjligt, som förklarar hur dessa kreatur faktiskt tänker och organiserar sig.

Vi (ptja, min vänstra hjärnhalva, den högra, och Kalle-Pelle) föreställer oss således människans psyke som en cirkel, denna cirkel kallar vi normalfält — människan uppfattar allt i normalfältet som normalt, namngivningen är alltså logisk. Människans psyke sträcker sig inte mycket utanför detta fält — men för att beräkna en människa måste vi veta vad som finns utanför.

Utanför normalfältet ligger ett intressantfält, allt som ligger i det här fältet finner människan intressant — om du vill spela intressant så får du anpassa dig efter en människas intressantfält (detta oavsett i vilket avseende du vill vara intressant). Ytterliggare ett steg utanför ligger ett tunt humorfält, att det är tunt gör att detta varierar mer mellan människor i samma kultur och att det är svårare att träffa om man vill spela — det kan dock vara värt ett försök, det får människor att känna sig trygga och våga visa mer av sitt egna normalfält (vilket man behöver för att göra beräkningar på).

Allra längst ut ligger det i särklass största fältet — vi ligger nu utanför vad människan klarar att föreställa sig, utanför vad människan klarar att förstå — vi ligger i konstigtfältet. När du kommunicerar med en människa, var medveten om att även de mest kärleksfulla människor (ja, det är faktiskt de som sannolikt är värst), reagerar mycket negativt och kan bli rent hatiska om du spelar i det här fältet — det här är dock det mest intressanta fältet (ptja, det tyder kanske mest på att mina fält är en aning större en majoritetens, men ändå) men jag undviker ändå att spela här. Inte här på Internet då förstås, här spelar jag inte alls och mina förstorade fält får spela ut sin roll — jag menar, det är ju ändå ingen som läser (mer än Kalle-Pelle).

Detta förklarar kanske hur människor fungerar som enskilda individer, och, som ni kanske redan förstått på de fina namnen jag givit dessa fält, även att det finns en instinkt hos människor att vilja förstora dessa fält. Det finns dock en instinkt som är än starkare — jag kallar den normalfältssynkroniseringsinstinkten, en instinkt som får människor att prata om saker i sitt normalfält och anpassa sitt fält till andras (detta fenomen kallas för småprat). Det är den senare instinkten som skapar kulturer, där en kultur är många människor med relativt välsynkroniserade normalfält.

Min egen normalfältssynkroniseringsinstinkt är kraftigt nedsatt, det är därför jag inte är normal, mitt normalfält är helt enkelt inte ordentligt synkroniserat.

Jag kanske ska nämna att jag kom på idén att skriva den har posten efter att ha läst om nätmobbning hos Trollhare — det här är min teknik.

Jag ställer mig denna märkliga fråga nu. Jag har precis varit nere på ICA och förvånas över en del av mina reaktioner, jag har sedan mellanstadiet varit halvt apatisk och inte orkat tänka mer än vad som varit absolut nödvändigt för att saker ska fungera.

När jag stod inne i butiken och gick i en av gångarna hamnade jag bakom en man som gick väldigt långsamt, det i sig var inget problem, men när det dök upp en kvinna med barn och “köade” efter mig kände jag att jag snabbt blev stressad och glömde att andas (tydligen något kopplat till stressen, jag reagerar likadant på cigarettrök och oväntade höga ljud) och kände mig instängd.

Det fick väl gå vidare, jag tog mig ut genom kassan. Det var kö. Jag ogillar köer. Det var snsträngande att komma ihåg att andas.

När jag slutligen kom upp i lägenheten och hade låst bakom mig (inga andra människor här; stressen släppte omedelbart) så plockade upp varorna och tog till sist en titt på kvittot — 269:-, ett primtal. Att det var ett primtal var någonting min hjärna konstaterade samtidigt som jag såg talet, utan ett så mycket som att försöka räkna. Jag bestämde mig för att kontrollräkna och efter ett par sekunders huvudräkning var jag säker, talet var verkligen ett primtal.

Därför måste jag fråga dig Kalle-Pelle — är det så här människor fungerar?

Jag läser ett debattinlägg på Expressen om vänstern och antisemitism — två politska grenar som funnit gemensamma nämnare i och med krigen i sydvästasien; jag frågar mig i och med det två frågor:

Varför väljer vänstersympatisörer att så tydligt uttrycka stöd för antidemokratiska krafter?

Varför väljer högersympatisörer att förkasta detta stöd?

Detta kanske verkar som märkliga frågeställningar, särskilt i kombination, men jag är å andra sidan en aning märklig. Min åsikt är att så länge vi i Sverige inte omedelbart drabbas av kriget ska vi stå så neutrala som möjligt, att sprida konflikten hit hjälper inte de krigsdrabbade på något sätt utan utgör en risk för oss själva. Å andra sidan så behöver vissa saker skrivas och debatteras, i dessa lägen måste man våga uttrycka stöd för en åsikt man inte nödvändigtvis stödjer för att få saker sagda — det är viktigare att starta en debatt än att vara alla till lags. Man behöver inte nödvändigtvis att gå emot sina åsikter för att man överdriver sin retorik.

Jag vet att jag nu låter förvirrad, det är helt i sin ordning, jag är nämligen förvirrad. Men om någon vill hjälpa mig att sluta vara förvirrad, så kan denna någon vänligen förklara för mig varför debatten drivs och om dessa svenska debattörer redan drivit konflikten till Sverige genom sin något skrämmande retorik.

Kalle-Pelle, nu behöver jag dig!

Jag bestämde mig idag för att lära mig några extra decimaler i pi, jag har tidigare kunnat 17 men är nu uppe 66; 3,1415926953589793238462643383279502884. Jag skrev de här ur minnet, så jag vet inte med säkerhet om de är rätt, jämför gärna med de på Susning.

Så nu min läsare (du är garanterat den enda, du är en fantasivarelse som heter Pelle-Kalle), hoppas du är glad för att ha fått veta mer om mig.

Jag menar ’tillbaka’ i dubbel mening. Min tidigare blogg här wordpress har blivit uppäten och ersatt av denna — nu hoppas jag på att inte bara komma tillbaka som bloggare, utan mer centralt som person.

Jag skriver här som självterapi och för att förstå mig själv, jag har valt att skriva här för att ha en chans till lite mer feedback på mina tankar än vad jag får på mina vanliga pladdertexter som jag bara sparar på datorn.

När jag skulle få fram den här bloggen dök det upp ett antal problem — jag är inte särskilt teknisk av mig, även om jag gärna förmedlar en annan bild, så jag gick vilse i inställningarna och blev läskigt stressad över det (något jag riskerar att bli).

Inom några dagar hoppas jag att jag har satt fart på den här bloggen så att jag faktiskt orkar med den — jag kan knappt sköta mig själv, vi får se om jag klarar en blogg.